Religiösa gränskontakter mellan Norge och Sverige under mitten och  slutet av 1800-talet, och dess betydelse för gemenskap och fred mellan länderna,  med utgångspunkt från  Unionsupplösningen 1905.

  Av Gunnar Olsson / Juli –05.

Innevarande år (2005) är det 100 år sedan unionsupplösningen. Kontakterna mellan Norge och Sverige har aktualiserats på många olika sätt. Det har t.ex gällt utbyte av handelskontakter och arbetstillfällen.

Thorolf Berg, Oslo hänvisar till Leif Thingsrud, (historiker och arkivarie i Oslo byarkiv) i ”Svensker i Kristiania” att från 1870 och 20 år framåt, hade omkring 14 000 arbetsinvandrat till Norge. Många av dessa kom från gränstrakterna Värmland/ Dalsland. Professor Anders Gustafsson har i forskningsprojektet ”Gränsens kulturmöten” i boken – ”Särtryck ur Gränsmöten” (Strömstads museums förlag), också berört gränsrelationer i handelsutbyte och arbetsförhållanden och samtidigt pekat på de många ”blandäktenskap”, som blev resultatet av dessa kontakter över gränsen.

Den andliga folkväckelsen.

I detta häfte berör vi särskilt den andliga folkväckelsen, som drog fram i Norge och Sverige under mitten av 1800-talet och framåt, och då särskilt berörde gränstrakterna i Östfold, Värmland och Dalsland, och vad den betydde för fred och gemenskap över gränsen, med utgångspunkt från 1905.

Gränsmöten.

”De olika kristna sammanslutningarna i ”Markerna” har ofta mött de norska vännerna i bästa samförstånd. Därför tillkom de stora gränsmötena vid Värmlands och Dalslands gränser och även på norska sidan. Dessa möten blev riktiga högtidsstunder”.

Så skriver Frans Oscar Myrén (bror till författaren Viktor Myrén) 1942 i; ”Förkämpar i ”Markernas” fromhetsrörelser”. Missionshistoriska anteckningar från väckelserörelsens

genombrott vid svensk-norska gränsen”.

Stormöte vid Myrstacken och Backens missionshus.

I 70-årsskriften för Nössemarks Missionsförsamling nämner F.O.Myrén om ett stort möte utanför hans föräldrahem Myrstacken sommaren 1885, innan Backens missionshus var byggt (1888). ”Året därpå (1886) hölls det största möte, som någonsin hållits i Nössemark. Kanske var det mer än 1000 personer närvarande i härligt solsken.

Mötesplatsen var vid vårt hem. Fem ångbåtar på Stora Lee förde folk från Ed och Västra Värmland…Predikanterna var A.Svanqvist från Årjäng och Ludvig Kirbach från Mellerud. Detta möte gjorde ett starkt intryck på mitt unga hjärta. Särskilt var jag intresserad av gitarrerna och instrumenten, som musikanterna använde.

Det var ganska mycket folk med från Norge”.

Anders Gustafsson har i ”Festskrift till Örnulf Hodne”1995, skrivit utifrån forskningsprojektet ”Gränsens kulturmöten” bl. a. föjande. ”..Människorna hade byggt upp ett kontaktnät i närmiljön som gick på tvärs emot rikspolitiska motsättningar.

Stormöte i Nössemark juli 1905.

En svensk predikant som varit verksam i Aremark berättar om ett stormöte i Backens missionshus i Nössemark i juli 1905:

”Den starka politiska spänningen med oro och ovisshet om framtiden, den starka mäktiga väckelsevåg som gick över stora delar av både Norge och Sverige utlöste en stark bönens ande, bön för fredens bevarande broderfolken emellan ..

Folk kom från hela Nössemark. Från Dalen, Rävmarken och från Norge kom de körande, gående. Helt upp från Aremark… Lokalen var fylld till trängsel… Ludvig Olsson ledde mötet.. Jag skulle representera Norge och missionsvännerna därifrån. Jag hade verkat en tid i Aremark och blev kallad att vara deras man”.

Gustafsson skriver att;

”..Norrmän och svenska deltog i frikyrkliga möten på båda sidor om gränsen”.

Han nämner också om Gunnar Holms skildringar av frikyrkoförsamlingar i dalsländska gränstrakter mot Norge. (Se jubileumsskrifter bl.a. om Nössemarks, Dals-Eds och  Töftedals Missionsförsamlingar, som är införda i respektive hembygdsböcker).

Fotot av Gränsmötet vid gränslinjen sommaren/hösten 1905, som publicerats i ett flertal skrifter och artiklar och som är ett enastående bildbevis för gemenskapen och sammanhållningen av Nössemark/Björkebekk, med omnejd, på båda sidor om gränsen, är svårplacerat angående årstiden, när detta foto är taget. (Se bl.a.sid. 9 i  ”Nössemarks Missionsförsamling 1881- 1981” En historik av Gunnar Holm).

Om det är våren/sommaren 1905 eller om det är från den ”takkefest” den 5 november som sognepresten Einar Diesen skriver om i sin bok ”Aremark og Öjmark en prestegjelde-beskrivelse från 1909” där han nämner om religiösa takkefester på flere platser och överallt med ett stort inslag av svenskar:

 ”I Björkebekk var det tollbetjenten Ole S. Björkebaek som kom med forslaget om at aremerkinger og nössemarkinger skulle mötes på grensen med flagg og musikk. Etter gudstjensten i Holgill kirke 5. november samlet aremarkingerne seg ved Björkebekks misjonshus og gikk i tog til grensen med Strömfoss hornorketser i spissen. Her mötte nössemarkingerne opp med musikk, men uten flagg. De hade ikke rukket å skaffe flagg uten unionsmerket og ville ikke bruke det gamle. Mellom 600 og 700 mennesker var med på denne markeringen”.

Gränsmöte i Dals-Ed sommaren 1905.

Också på andra håll hölls gränsmöte 1905. Frans Oscar Myrén skriver:

”Särskilt gränsmötet i Dals-Ed sommaren 1905 blev ovanligt gripande, och omkring 1.500

människor var med och sträckte sina händer mot himlen för att bedja om fredens bevarande.

Intrycket av Samuel Johanssons i Göteborg bön vid mötet var ett av mina starkaste minnen”.

Detta stormöte var också refererat i Göteborgs Handel och Sjöfartstidning den 5 juni 1905:

”Religiösa gränsmöten.

Sedan det söndag 28 maj, hållits ett stort möte vid Charlottenberg, och Kristi Himmelsfärdsdag

ett på Hansfjället, hölls det igår ett tredje möte i Dals-Ed, besökt av omkring  1000  personer.

Här uppträdde Norske predikanten pastor Ödegaard fra Fredrikshald, och predikanten

Östgaard från Mjöndalen, af svenska predikanterna Odelius från Värmland och Samuel Johansson Götebrog, den senare med ett par anföranden, som väckte liflig anklang.

Det antogs en resolution av ungefär följande lydelse: Svenskar och norrmän samlade till

Gränsmötet vid Ed, hemställa till brödrafolk, att de allvarligt, och endräktigt förena sig i bön till Gud, om att freden mellan Nordens folk, må till deras gemensamma bästa bevaras och stärkas.

Till denna resolution anslöt sig en stämningsfull bön för freden i Norden af Samuel Johansson. Hela församlingen reste sig, och tillkännagav genom handuppräckning sin anslutning. Många gräto högt. I en trängre krets föreslogs ett stort demonstrationståg till Norge, för att gifva vittnesbörd om den svenska gränsbefolkningens känslor, skrifves till

Handelstidningen”.

Från en avfotografering från en utställning på Fredrikstens fästning kallad ”Unionen på

grensen” kan man läsa följande: ”Store religiöse grensestevner med politiska undertoner preger 1905.

På Hånsfjället i Öymark mötes 3000 personer.  Et religöst möte i Dals-Ed 4. juni er besökt av 1000 svenske og norske. De ber för fred i Norden. Fra innflyteslerikt hold komme opfodringer til demonstrasjoner for å bevise svensk grensebefolknings sympati for broderfolket. Store arbeidermöter for å stötte Norges sak holdes i Sverige”.

Från samma utställning kan man läsa på baksidan av ett kort, där predikanten Odelius, som också medverkade vid detta stora Gränsmöte i Dals-Ed den 4 juni-05, intygar att pastor Ödegaard från Halden medverkat, följande: ”Mann og mann imellom i Sverige uttaler at det svenske folk ikke anser unionen så viktig att det kan vaere tal om å ofre svensk blod for kongens norske krone – det er en sak han for ordne med nordmannen uten det svenske folks hjelp”.

Åren från mitten av 1800-talet och till 1905 och sen vidare efter unionsupplösningen

präglades av allt närmare kontakter över gränsen.

Den omfattande folkväckelsen med djupa rötter både i Norges och Sveriges andliga liv,

utgjorde en stark grogrund för gemenskap mellan folken.

Vi antar att folkväckelsen, de stora gränsmötena, engagemanget och förbönen för fred mellan broderfolken också var en starkt bidragande orsak till den fredliga uppgörelsen i Karlstad den 23 september 1905, men också för fortsatt samhörighetskänsla länderna emellan.

Thorolf Berg, Oslo skriver: ”Saerlig intressant har det varit att lodde stemningen i Sverige

når det gjalt selve ”bruddet” i 1905. Mens delar av svensk presse ville ha straffereaksjoner

mot Norge, viste Wermlendingene et annet sinnelag. Karlstad innbyggare fulgte spent med

i forhandlingene som pågikk fra september till november.

Da vår statsminister Michelsen med sin delegasjon skulle reise fra hjem mötte en rekke

mennesker opp for å gratulere med vedtaket samt önske god reise hjem til Christiania”.

For oss som vet litt om det som skjedde i grensebygdene fra 1850-årene til 1900 var dette

ikke overraskende”.  (Brev 30 juni 2005).

Om den historiska bakgrunden till väckelsen - läs Dagfinn Staerks; ”Konventikler og husforsamlinger”och Stein Solberg s; ”Hauge, haugiener og grensetraktene” i detta häfte.

En utomordentlig skildring från svensk sida, just från våra gränstrakter Dalsland/Värmland/

Östfold  av detta skeende, finner vi i Frans Oscar Myréns ”Förkämpar i ”Markernas fromhetsrörelser”. Vidare rekommenderas ”Den inre missionsens historia” av J.A.Ekman eller Bror Walans ”Församlingstanken inom Svenska Missionsförbundet”.

Där nämns om ett flertal förkunnare, som kommit till tro i metodistmenigheten i Halden,

och som sen förde budskapet om Jesus Kristus och Hans kärlek, tillbaka till Sverige.

Många var lekmän, men som efter hand fick undervisning i Evangeliska Fosterlands-stiftelsens kolportörskolor.

I motsats till Norge, där norska kyrkan öppnade för väckelse, stängdes dörren på de flesta

håll i den svenska kyrkan. Det gjorde att väckelsen i Sverige fick en allt mer frikyrklig riktning. En del präster var dock öppna. Dessa kallades ”Läsarpräster”.

(Se Walan, Ekman o. Gunnar Westin ”Den kristna friförsamlingen i Norden”).

En förkunnare och ledargestal som betydde mycket både i Sverige och Norge var

Carl-Olof Rosenius  (1816-1868).

Han blev redaktör för Pietisten, en religiös tidskrift, som startades av Georg Scott, en meto-

dist från England, verksam i Stockholm omkring 1830, och som hade ett starkt inflytande på

Rosenius. Det var främst genom Pietisten, som Rosenius fick inflytande, inte minst i Norge.

Rosenius tid var den stora väckelsetidens inledning och samtidigt blev det också mer allmänt med lekmannaverksamhet. (”På stugmötenas tid” EFS förlag).

Så började också Ny-evanglismen att göra sitt intåg.

Det tunga och lagiska byttes ut mot ett befriande budskap om Guds nåd och förlåtelse. Personlig frälsningsvisshet satte folket i rörelse. Man sjöng psalmer och sånger, som t.ex. Rosenius;

             ”Guds barn jag är, ack saliga ro och glädje.

            Guds barn jag är! För vem ska jag säga min glädje?

            För Gud vill jag säga min glädje.

            Guds barn jag är! Guds barn jag är!

            Ack saliga ro och glädje”.

eller

             ”Var jag går i skogar berg och dalar,

            följer mig en vän, jag hör hans röst.

            Han osynlig är, men till mig talar.

            Talar stundom varning, stundom tröst..”

En enorm lekmannarörelse uppstod. Enkla förkunnare och bokspridare de s.k.

Kolportörerna uppträdde allt mer, inte minst i Gränstrakterna (Läs Frans O. Myrén).

Och lekmannapredikanter kallades till tjänst. En rad enkla vardagsmänniskor tog emot, och förmedlade sedan budskapet om Guds Rike, Kärlek och Nåd och om ett personligt möte med en personlig Frälsare, Jesus Kristus. Det var kärleken till Honom som dominerade i allt.

Värmlandsprästen, den kände och kunnige Peter Fjellstedt och Evangeliska Fosterlands-stiftelsen ordnade kolprtörutbildning, som resulterade i en god organisation för kolportörernas insatser i de olika missionsföreningarna som växte fram.

Baptismen hade också inflytande i gänstrakterna.. Den första baptistiska församlingen

i Sverige grundades år 1848 av F.O.Nilsson. Det bildades också en baptistisk församling i Halden. En del av lekmannapredikanterna, som vandrade omkring i gränstrakterna  förkun-nade den baptistsika dopsynen. (Westin).

Flera kontakter knöts också till Kristi Menighet, den fria församlingen i Halden. (1880).

(Se ”1980 Kristi Menighet 100 år”).

Så uppträdde en annan stark andlig ledare och personlighet, som betydde mycket för den

fria rörselsen i Norge och Sverige. Det var prästen och riksdagsmannen

Paul Peter Waldenström. (1838-1917).

Han efterträdde Rosenius som redaktör för Pietsisten, och fick ett avgörande inflytande inom den Ny-evangeliska rörelsen. Den stora frågan som Waldenström förde fram var om Försoningen. Var det människan eller Gud som skulle försonas? Han visade på att Gud inte förändrats. Gud var oförändrad i sin kärlek. Det var människan som förändrats och behövde försonas med Gud.

Han hävdade också friheten till fria nattvardsgångar och lekmannadop. Detta resulterade

i en brytning med Svenska kyrkan och Svenska Missionsförbundet bildades 1878.

Waldenström fick stor betydelse för den fria evangeliska rörelsen. Det växte upp större

och mindre missionshus och kapell på många platser. Påfallande många började läsa

Bibeln. Frågan som ställdes var: ”Vad står det skrivet”? (Walan och Ekman).

I Värmland och Dalsland och efter gränsen mot Norge fanns också en hel rad präster inom Lutherska kyrkan, som var ledande i väckelsen. Nämnas kan komminister Oscar Norstedt från Nössemark, som på ett innerligt och klokt sätt öppnade för det nya andliga skeenet.

Han får också ses som ett bra exempel på vad denna väckelsen fick för konsekvenser både socialt och andligt. Norstedt gick ivrigt och ihärdigt till storms mot bl.a. spritmissbruket, som totalt höll på att bryta ned och slå sönder hela bygder. Han var också mycket engagerad för människor som levde i fattigdom och armod.

Väckelserörelsens andliga sida förändrade människors inre, gav en ny inriktning och för-

medlade kärlek och hopp.

Den värmländske sångaren och förkunnaren Nils Frykmans sånger gjorde nu sitt intåg.

Det sägs att vävstolarna i Nössemark började gå betydligt lättare till tonerna av Frykmans-sången,

             ”Min framtidsdag är ljus och lång

         Den räcker bortom tidens tvång.

         Där Gud och Lammet säll jag ser.

         Och ingen nöd skall vara mer”.

 Avslutning.

Thorolf Berg skriver, som motiveringen för att se så mycket tillbaka på det som varit - om Kong Olav, vår gamle folkekjaere konge,som ofte snakket  ”om å stå på historiens skuldre for bedre å forme fremtiden”. For en kongsgjerning var det nödvändig å kjenne de store trekk i vår egen og andre nasjoners historie -.

Berg skriver vidare att ”Når en sitter i en båt, vender en ansiktet bakover mens båten går framover. For å kunne holde kurs tar man et siktemerke langt bak”. Og slik er det vel: Mister man kontakt og fotfeste med fortiden, blir kursen lett hvilelös, usikker og famlende. Man er i ferd med å miste perspektiv”.

Sammanfattningsvis vill jag citera det som står i Det norske Misjonsforbunds 100-årsskrift

av enhetstankens laerefader greve Zinsendorf av Herrnhut; ”Menigheten skal vaere en brönn

som samler i seg alle levande strömmer. Da kan den siden gi vann til hele verden.

En skulle ikke spörre etter om man hade samme laere. Vi er alle forent i Kristus og denne

kjaerlighet er den sterkeste i menigheten”.